DET VAR EN GÅNG 2.0

-Rikard, kan inte du som är så gammal skriva lite till årsboken om hur det var förr? Frågan träffade som en kniv mellan skulderbladen, där jag satt och småslumrade i bilen, på väg hem från SCC-fiaskot i Sämsjön. Det är nu fåfänga personer börjar tänka på att färga håret, skaffa kontaktlinser, snabbare bil och liknande - allt för att kompensera kroppens åldrande och förfall. Min lagkamrat Roger skrattade lätt åt Micke Sandströms fråga.
-Visst, kan jag det, svarade jag snabbt - som bara en person kan göra som redan påbörjat en dylik artikel.
Hurra! Jag får publicera mina memoarer! Men vad vägde den där karpen nu igen? Och vad hette han som står där till höger på bilden? Jag ber därför om ursäkt för eventuella felaktigheter, men i princip var det så här det började – en gång för länge, länge sedan …

Det finns en man som är högst skyldig till att jag kom in på karpfiskets bana, nämligen den engelske karpmetaren Jim Gibbinson. Någon gång in slutet av 70-talet publicerade tidningen Fiskejournalen en artikel av Jim, med syftet att få i gång ett svenskt fiske efter karp. Jag kommer aldrig någonsin att glömma denna text. Jag läste den om och om och om igen. Den väl tummade tidningen var till och med i båten, när vi fiskade efter gös och gädda på Tovhultssjön vid Traryd. Jag kunde helt enkelt inte släppa den.

Inledning 2.0
Ovanstående text inledde ”Det var en gång - en berättelse från karpfiskets barndom” som publicerades i Svenska Karpklubbens års bok Nr 4 - 2004. Det är utan tvekan den artikel jag fått mest respons på. Normalt sett hör du inte speciellt mycket när du skriver för ”de stora tidningarna”, men det här var något helt annat. Jag har därför ofta känt en lust att skriva lite mer - en ”extended version” med diverse tillägg, anekdoter och nya foton som inte fick plats i den ursprungliga texten. Det ska även tilläggas att jag i ett svagt ögonblick lovat Tomme i Vittsjö-maffian en artikel om just Vittsjön, något som jag aldrig lyckats pressa fram. Detta får bli din text Tomme! Tilläggen innebär även att texten ibland får "tvära kast" men jag tror nog att ni reder ut det!


Arne Bromans Modernt Mete - en klassiker ...

Sportfiskejournalisten Arne Broman var en annan av våra stora inspirationskällor. Ovan ser du omslaget till Arnes Modernt Mete 1, som publicerades 1979. Någon Modernt Mete 2 gavs aldrig ut, till vår stora förtvivlan ...


Med dedikation av författaren ...

Markarydsmetaren Freddy Blank lärde känna Arne lite närmare och lyckades skaffa en hög Modernt Mete med dedikation av författaren. Jag hade själv nöjet att träffa Arne 3-4 gånger under slutet på 70-talet och i början på 1980-talet och det finns nog ingen person som betytt för mer för metets utveckling i Sverige.

Inspiration
Det var fler än jag som fick en kick av Jims artikel och resultaten publicerades efter hand i Fiskejournalen. Arne Broman och specimengruppen ”Karparna” är kanske de mest kända från denna tid. Ronny Svensson, Anders Tersby, Anders Thelander, Rune Karlsson, Per Torstensson och Jörgen Larsson är några andra.
Hemma i Traryd hade vi dock långt kvar till någon som helst kontakt med den hett åtrådda karpen. Vi var ett litet gäng som diskuterade olika uppslag och genom en klubbkompis fick vi reda på att en viss sjö i kommunen skulle innehålla just karp. Ett par år tidigare hade han lyckats med konstycket att fånga en sexkilos fjällkarp på frilina - med en överbliven bulle som bete. Det fanns till och med ett foto som visade en synnerligen stolt fångstman. Bildbevis - vad mer kunde vi begära? Detta var sommaren 1979 och inspirerade av Arnes artiklar i Fiskejournalen tillreddes våra beten med hjälp av blodkorv och ströbröd, som knådades samman till en seg deg. Krokbeten och mäsk rullades i stort sett samma storlek - ungefär av en golfbolls diameter. Vad jag kommer ihåg var vi nere och förmäskade under två, tre kvällar. Efter varje mäskning satte vi oss på ett närliggande café och tog en stilla kopp kaffe. Vi var så förväntansfulla och det är ett minne som ger mig rysningar i hela kroppen. Det var utan tvekan specimenfiske när det är som allra bäst: En ny art, ett nytt vatten och ingen vet var det kommer att sluta …

Premiärfiske
Kvällen för premiären kom och vi samlades vid caféets parkering. På den första av våra uppmäskade platser fiskade jag och Krister Blomkvist. På den andra, ett hundratal meter längre bort, fanns Per-Ola ”Poa” Andersson tillsammans med Mats Gustafsson från Tingsryd. Samtliga var medlemmar i Sportfiskeklubben Bottennappet, Strömsnäsbruk.


EM-TE Swedish Combi + Cardinal.

Jag fångade aldrig någon karp på Combi-spöet, men mina Cardinal 54 och 154 användes flitigt under de första åren. Det var en alldeles speciell upplevelse att se linan försvinna från den lilla spolen! Vi uppgraderade senare till Cardinal 55 ...

Det var en minst sagt brokig samling som hade samlats, inte minst när det gällde utrustning. Det fanns kustspön (ABU Atlantic), matchspön (Hardy Fibatube), grova bottenmetespön (Em-Te Swedish Combi, Robin Harris och Kingfisher Leger) och, inte att förglömma, Poas knallgula och lokalt berömda WACO teleskopmetspö. Spöet hade en aktion som var fullt tillräcklig för att tämja en bengalisk tiger och under kastövningar på Strömsnäsbruks fotbollsplan, skickade han begagnade tändstift (från pappa Åkes Gulf-mack) i en smärre omloppsbana runt jorden.
I de stora blodkorvsbollarna begravdes en ”Specimen” 1/0 från engelska Sundridge. Vi hade köpt dem från EM-TE i Vessigebro och krokarna var i princip det enda vi hade i fråga om specialiserad karpfiskeutrustning. Banksticks, klykor, håvar och boxar köpte vi hos Gunnar Rask Nielsen i Markaryd, som då precis hade startat upp ett företag som hette Rojard. Utöver detta hade jag och Mats Efgeco metelådor som köps på postorder från EL-GE i Göteborg.
Det behövdes inget sänke och med en försiktig lobb hamnade våra beten bland näckrosorna. Vi började fisket när solen gick ner och höll igång ända tills den gick upp igen. Troligen sov vi ett par timmar, liggandes i närheten av spöna - ingen parasoll, inget tält. Om vi fick något? Jodå, det högg regelbundet under nattens gång. Regnbåge, mört och braxen, av grövre kaliber, gapade glupskt över våra beten. Någon karp vi fick däremot inte. Precis innan vi började packa ihop våra prylar stod jag och tittade ut över den plats där änderna höll till – och följaktligen nästan dagligen blev matade med bröd. Plötsligt rörde sig en större fisk i det grunda, grumliga vattnet. Den blev skrämd av min närvaro och med ett kraftigt slag med stjärtfenan försvann fisken ut mot djupare vatten. Var det en karp jag såg i den tidiga morgontimmen? Ärligt talat har jag inte en aning, men det var tillräckligt för att sporra oss till nya satsningar.
Många år senare fick jag ta del av historier om hur de illegala karputsättningarna gick till. Yngre Markarydspojkar brukade cykla till Bröna sjö och meta småkarp och en del av dessa hamnade i den här sjön – men hur många kom min källa (en glad herre vid namn Jonsson) inte ihåg. Även karparna i Andsjön härstammar från Bröna, men de ska vara utplanterade av den lokalt legendariske (i alla fall i karpfiskekretsar) ”skomakaren”. Men detta ska vara sant och Fredrik Stjärnkvist pratade med honom på ålderns höst. En annan herre – laxfiskaren Kurt Fritjofsson – berättade om karpar upp emot femton kilo som fastnat i en ryssja och en annan som fastnat i en boj. I Andsjön ryktades om en fisk på styva tretton kilo som landats och sedan slagits ihjäl …

Den andra Andsjön
För att göra er lite förvirrade måste jag bara nämna att vi redan i början på åttiotalet fiskade i Andsjön. Men det var inte Andsjön vid Markaryd, utan en annan Andsjön som ligger utanför Knäred. För er som inte varit där kan jag berätta att det är liten skogsjö med fjällkarpar av ”wildie-typ”. Jag och Krister Blomkvist åkte dit en höstdag och metade med vår normala utrustning, men någon karp fick vi inte – och inte något annat heller för den delen. Sjön har fiskats regelbundet under åren av medlemmarna i Våxtorpsmetarna, Team Utti och inte minst Birger, Agard och Bacon.
Jag ska även här tillägga att mitt livs allra första karpmete skedde i en av Anebodas större dammar under en ungdomsledarkurs i Grimslöv. Det bör ha varit 1978 eller tidigt på våren 1979. Kursen avslutades med några timmars fiske under ledning av Anders Forsberg. Jag fiskade ihop med Ulf Johansson från SFK Bottennappet och jag kommer ihåg att jag laddat rejält med både majs, mäsk och hundmat. Kursledaren, Walter Lachner från Varberg, tittade intresserat på min betesarsenal och troligen hade jag mycket mer med mig i betesväg än vad han hade. Jag var den perfekte lärljungen!
Under tiden som en kille från Tingsryds AFK landade en liten trind anebodakarp, hade jag dock fullt sjå med att förhindra att Uffe käkade upp all min majs. Och nej, vi fick inget!

Seriöst försök i Vittsjön
Nästa seriösa försök, några år senare, blev Vittsjön i nordvästra Skåne. Jag, Krister Blomkvist och Lars-Rune Lindkvist från Bottennappet samt Björn Holmberg, Göran Walter, Thomas Bengtsson och Mikael Olofsson från vittsjöklubben ”Malen” beslutade oss för att göra en enorm satsning – med den tidens mått – på Vittsjön och dess tämligen nyupptäckta karpar. Fiskeplatsen vi valde till kampanjen låg precis till vänster om campingplatsen och ett stort arbete lades ner på röjning av buskar och undervegetation. Björn byggde till och med en stor plattform i trä där han kunde ”seda å meda” (ska uttalas med synnerligen brett göingemål). Satt och satt förresten, Björn var den första specimenmetare jag såg med en ”bedchair” inköpt på någon stormarknad. Ni vet den där modellen där alla fjädrar är borta vid säsongens slut. Själv tog jag med mig en av solstolarna som stod i trädgården på farsans hotell i Traryd, en hopfällbar stol med träram och sittdyna i randigt tyg. Den hörde mer hemma på Titanic!


Björn med tidig FOX-prototyp!

Killen till höger heter Fredrik Karlsson - det fick jag veta när jag träffade honom vid "Pensionären" i maj förra året!

Den här gången valde vi fodermajs som bete, inköpt i säck på Lantmännen i Vittsjö. Detta suveräna partikelbete användes även som mäsk och det slängdes bokstavligen ut spannvis med majs på fiskeplatsen. Vi satt i Björns gamla eka och lade ut liter efter liter. Det kändes mycket bra.


4-mannabivvie!

Prylar
Den ende som hade riktiga grejor var Björn. Vi andra tillhörde fortfarande den brokiga samlingen – lite av hemvärnet i jämförelse. Björn var så het att han till och med hade larm från Sundridge och ett specialdesignat ”Robin Harris” karpspö (jag läste dock senare i Angling Times att käre Robin var en före detta tävlingsmetare …). Övriga fiskare i gänget fick nöja sig med en ring av aluminiumfolie mellan rullen och första spöringen, samt det styvaste spö man kunde hitta i sin samling, oftast ett kustspö. Någon hade ”folie de luxe”, vilket innebar att indikatorn var förtyngd med blyhagel. Förutom majs började vi även använda bröd som krokbete. Dagsfärskt bröd, från den lokala bagaren, knådades till runda beten i en golfbolls storlek och fiskades på frilina. Majsen fiskades uppträdd på en stor enkelkrok och tacklet var ett normalt glidande bottentackel.


Krister fixar inför kvällens fiske.

Thomas Bengtsson, som står och metar med långspöet på stenen, var en djävel på vittsjödialekt. En morgon fick jag följande fråga genom morgondimman:

-Vet du du hur man böjer verbet skjuta i Vittsjö?
-Nä!
-Skjuuuuda, Skööööd, Skååååd!

Vittsjö är som sagt en speciell plats på jorden!

Vi började fisket tidigt på kvällen och höll på tills det var mörkt. Därefter sov vi i bilarna och fortsatte när solen gick upp. Natten var inte bra, enligt Björn och det var inte heller lönt att fiska efter klockan åtta, nio på morgonen. Dagarna gav aldrig någon fisk, men däremot såg vi karp som gick upp tog de brödrester som vi slängde ut efter ha rullat våra krokbeten. Stora, svarta fiskar som girigt sög i sig godbitarna. Vi var då inte riktigt säkra på att det verkligen var karp, vilket säger lite om vår kunskapsnivå vid denna tid. En del av brödet åt vi upp själva och gott var det, men vi provade aldrig att meta med flytande bröd. Det borde vi nog ha gjort …

Missad fisk
Under första nattens fiske bommade Björn flera karpar. Även Göran missade en på grund av dåligt fungerande slirbroms.
–Jag har en! Mothugg! Spöet böjdes, varefter det hördes ett ”snapp”när linan gick av.
I gryningen lyckades Björn landa den första – en fjällkarp på lite över 7 kilo. Vi firade med att knäcka en gigantisk flaska med ”Champis”, som Krister hade tagit med. Fisket fortsatte en hel vecka, men Björns fisk var den enda som kom upp. Jag har ett svagt minne av att hela åtta karpar missades första natten och det var, som ni säkert förstår, något magiskt och lätt overkligt över premiärkvällen.


Björn med efterlängtad karp.

En sen eftermiddag prövade Björn att flötmeta med sitt nya Kunnan 13’ matchspö (den första, kopparfärgade lite styvare versionen, som var en ”killer” vid idfisket i Sege å). Ett lite kraftigare flöte bar upp en krok agnad med bröd. Jag kommer ihåg att jag precis packat ihop mina prylar och var på väg till bilen, när Micke plötsligt kom springande och skrek:
-Skaffa båt! Björn har en!
Jag gick fram till några campare som satt och drack kaffe utanför husvagnen och frågade – lätt panikslagen – om vi möjligtvis kunde få låna deras roddbåt? Nä, det gick absolut inte för sig! Jag sprang tillbaka till fiskeplatsen och där stod Björn med sitt Kunnan, avsett för betydligt beskedligare arter, i en vid båge. Fisken gick fast och då vi inte fick låna någon båt var det hela snart över. Hela förloppet följdes dock med stort intresse av camparna. Det var så dags att intressera sig.


Björn firar sin karpfångst med Champis! Krister och Thomas drömmer om nästa ...


En av morgnarna fick jag låna ett Sundridge-larm av Björn och placerade mitt mest lämpade spö - ett elva fots EM-TE Swedish Combi - i detta tekniska vidunder. Betet var bröd och framåt åttatiden på morgonen ljöd en svag summerton över lägret. Jag hade hugg! Jag hade äntligen fått en karp på kroken. Linan kröp sakta av rullen, stannade och fortsatte igen.
–Vänta! Björns ord var närapå lag och jag stod som en osalig ande över spöet.
–Vänta! Jag väntade, men ville helst av allt bara lyfta på spöet och sätta kroken i min första karp. Plötsligt slutade linan att ringla av spolen. Jag gjorde ett förtvivlat mothugg, men karpen hade spottat ut betet och en helt intakt brödboilie vevades in. Det var det enda karphugg jag hade på hela veckan och besvikelsen var total. Den varma, soliga morgonen och den ringlande linan sitter fortfarande som en etsning i mitt minne …

Boilies introduceras
Förutom vissa förvirrade dagturer till olika vatten, kom inte mitt karpfiske igång på riktigt förrän sommaren 1986. Jag, Per-Ola Andersson, Roger Pettersson och Fredrik Stjärnkvist (med erfarenhet från notoriskt hårda Andsjön i Markaryd) beslutade oss för en förenad attack på inte bara ett, utan två olika vatten. Det ena var Vittsjön och den andra var, ja låt oss kalla den för ”Mellanstore Damm” då hemligstämpeln inte beräknas vara hävd förrän tidigast i juli 2015. (Sorry Jesper, vi kan inte berätta det - i så fall måste vi deportera dig till Sibirien ..!)


Mellanstore Damm ...

En av Sveriges hemligaste karpsjöar - om där nu finns någon karp! Någon som vill prova?

Vid den här tiden hade boilies introducerats i Sverige. Återigen var det Fiskejournalen som stod för de banbrytande artiklarna, skrivna av pionjärerna Arne Broman och Rune Karlsson. Fredrik hade även fått tips om en ny rigg – kallad hair-rig – som han provat med bra resultat i Andsjön. Jag glömmer aldrig när vi satt hemma hos Stjärnkvist i Markaryd och rullade boilies för första gången. Fyra man, som satt runt en skål på altanen, rullandes för glatta livet. Allt gjordes för hand och ingredienserna var mjölkpulver, sojamjöl, vetemjöl, ströbröd, krossade hundburgare och ägg. Burgarna krossades i en mortel och blev aldrig helt pulveriserade – så man kan verkligen prata om ”crunchy baits”. Hela härligheten smaksattes med Rod Hutchinsons ”Catchum” Ultra Spice, vilken sedan blev vår favoritsmak. Detta av den enkla anledning att vi inte hade tillgång till något annat. Vi kom senare över en flaska Scopex, vilket förbättrade vår arsenal en aning.
Bullarna blev inte speciellt sega ner vi kokade dem och tog vi i för mycket under själva kastet, låg bullen kvar på stranden! Men det slår inte vår käre vän ”MP” som körde helt okokat.
-Det funkar fint, berättade han för en helt mållös Poa!

Helvetet på jorden!
Vi mäskade i båda sjöarna varje dag, under en veckas tid. Fisket i ”Mellanstore Damm” blev dock kortvarigt på grund av två hemska faktorer; nämligen mygg och knott. Det var så in i helvete med dessa helvetets utsända att även notoriska ickerökare, som jag själv, började blossa helt vilt. Ge mig en Marlboro, ge mig en Blend! Ge mig vad som helst bara det ryker! Ivrigt blossande, och viftandes med kvistar framför ansiktet, fiskade vi några timmar på kvällen och sprang sedan i panik över kalhygget till våra bilar. I gryningen gick vi ner till våra spön igen och fiskade ett sista pass. Därefter vände vi definitivt ryggen till sjön och har aldrig mer kommit tillbaka. Och vi som till och med hade specialtillstånd av markägaren. Det ska tilläggas att detta var den tur där vi för första gången knöt en hair-rig. Tänk er själva att sitta bland alla dessa mygg och knott, med svart dacron (Black Spider) och 0.10 mm nylonlina (Tubertini från tävlingsarsenalen) och knyta en rigg som ni i princip bara sett på bild. Fredrik hade den icke avundsvärda uppgiften att agera kursledare.

Återkomsten
För några år sedan återvände jag till Mellanstore Damm. Vår hund Helges före detta ägare visade sig ha arrenderad jaktmark vid sjön och vi var där för att lägga ut viltspår som hundarna kunde träna på. Det var ganska lätt att ta sig ner till sjön och när vi satt och fikade, berättade jag om våra karpmeteförsök anno 1986. Uffe menade på att det var lugnt att prova igen, men eftersom myggen fortfarande plågade mitt psyke, tog jag bara med mig ett jerkspö när vi återvände andra gången. Låt oss säga så här: Det var grunt, stenigt och fullt med grenar och när jag höll på och micklade med jerkbetena (Uwe Baumgarten hade kallat mig Jerk Anfänger!) passade myggen och knotten på att suga ut det götta ur mig. Med en ordentlig fläskläpp – hur bär de sig åt egentligen? – packade jag ihop och återvände till Riitta och Helge, den lille karphunden, som nu kämpade i sommarvärmen med att hitta en illaluktande rådjursklöv. Att lägga spår kändes helt plötsligt betydligt lättare.

Efter regn kommer solsken!
Premiären i Vittsjön blev dock något av en succé av den anledning att alla fick fisk. Med tanke på att vi satt fyra man på rad, i en vik som numera på sin höjd fiskas av två personer, var det något av en bedrift. Vi hade mäskat med samma hemmagjorda boilies som i Mellanstore Damm. Förutom ”de fyras gäng” bevistades premiärkvällen av Norra Skånes Markarydsredaktions dåvarande snabbflygande reporter, Jörgen Larsson, som skulle göra ett reportage om fisket i Vittsjön. Under ett par timmar var även Björn Holmberg närvarande, då han hjälpt oss med mäskningen.


Jörgen skrev om fisket i Norra Skåne ...

Kvällen öppnades starkt av Poa som i ett tidigt stadium slog kroken i en av sjöns vilt rusande karpar. Hans gamla Atlantic spö, försett med en gammal Daiwa-rulle av tvivelaktigt ursprung, böjdes och böjdes ända tills Poa fick påbörja en vandring ut i sjön. Han fumlade frenetiskt med slirbromsen som hade behagat kärva i just detta högst kritiska ögonblick. Gammal tävlingsmetare som han var lyckades han till sist slå av backspärren och kunde drilla karpen med hjälp av ”back winding” och upp kom en fjällkarp på lite över 7 kilo. Vi hann knappt väga och fota fisken förrän larmet gick igen.


Stolt Poa med första karpen ...

–Miniii, du har hugg!
Zapp! Rogers 8 fots Atlantic krokade och tämjde ytterligare en sjukilos. Jörgen hade nu mer än väl med bilder till sin artikel.


Minis första karp, håvad av Fredrik.

-Rikaaard! Poa skrek som en engelsk exercissergeant.
Jag hör lite illa, därför brukade han alltid vråla högt vare sig jag hörde hugget eller ej. Mitt splitter nya Tri-Cast Carbon Kevlar på 11 fot och med 2.25 punds testkurva fick jobba hårt med den veritabla vilde som jag krokat. Något snopen kunde jag konstatera att min allra första karp inte vägde mer än lite över 4,5 kilo. Trots detta fick jag frossa och skakade i hela kroppen. Vittsjöns karpar har alltid kämpat som vilddjur och detta var inget undantag. Men frossan berodde nog mest på att min första karp nu äntligen var landad.


Jag drillar vilddjuret och Poa väntar lugnt med håven. Jörgen höll i kameran.

Kvällen avslutades med att ”håvmannen” fick inviga sitt Rodcraft karpspö, som han köpt hos vännen Per-Anders Elofsson på Angatech i Göteborg. Pust, stånk och stön lät det när Fredrik drillade sitt monster på 7 kilo +. Vid den tiden, då detta utspelade sig, visste vi naturligtvis exakt vad varje karp vägde och inte minst hur många exemplar respektive gruppmedlem fångat under varje säsong. Nu börjar sådana siffror försvinna ur minnet och det spelar, när man tänker efter, inte längre så stor roll. Minnena av själva fisket finns kvar och den lycka som spreds i gruppen den kvällen kommer jag inte att glömma så länge jag lever.
Morgonen efter vår succéfylla start tappade jag ytterligare en karp och ”håvmannen” tog ett nytt personbästa på 8,125. Karpen fajtade hårt, tog oss till nästa vik och till och med lite längre än så, för att slutligen håvas av Poa.


Fredde och Poa.


Fredrik med PB anno 1986.


Första kvällen och alla fick fisk!

Favoritvik
Under flera år var denna speciella vik av Vittsjön vårt absoluta favoritställe när det gällde karp. Vi fick en del fina karpar som var stora med vittsjömått; 8.125, 8.7, 9,0, 9.3, 9.4 och 10.125. Även Jörgen Larsson och Tommy Folkesson hade framgång här. Inte heller att förglömma är Poas berömda MER-karp. Poa fiskade själv denna kväll och han hade ingen våg med sig. Vi hade bara en sextonkilos Avon-våg på fyra man. Det började med att han bommade en karp, som var så stark att den rätade en VMC karpkrok. Fisk nummer två kunde däremot landas och nu uppstod naturligtvis ett behov av en pålitlig våg. Karpen var helt klart ett nytt personbästa som skulle stå sig i många år framöver. Skit samma , tänkte Poa (han var definitivt inte smittad av SST-viruset) och placerade sin medhavda stora MER-flaska (apelsinsmak) jämte karpen och tog ett par snabba bilder. Vad den vägde? Tja, om man gör vissa matematiska beräkningar, förvisso högst amatörmässiga, kommer man snabbt fram till att den lätt vägde över nio, kanske till och med över tio kilo. Den var riktigt stor. Träffar ni Poa någon gång så fråga bara hur det var med den där MER-karpen? Det räcker för att få fram en alldeles speciell blick i hans ögon. Själv låg jag hemma i soffan och tittade på regnet som drog förbi under kvällen och naturligtvis ångrade jag att jag inte befann mig på plats vid Vittsjön. Men det är alltid lätt att vara efterklok.


Jörgen med 9,4:a från viken.

En av Jörgens engelska vänner tyckte att Vittsjön var stor som Östersjön! För övrigt finns den berömda och väl använda Ryon-luvan numera att beskåda på Västra Torups hembygdsmuseum ...


Det glada 80-talet: Monkeys och Optonics!

Fråga: Varför kapade jag inte Monkey-pinnarna som var för höga ..? Det finns säkert även de som lägger märke till att indikatorerna är placerade längst ner på monkey-pinnen och därmed ställer sig frågan: Hur kunde de då se eventuella "drop backs"? Enkelt, vi körde glidande tackel fram till 1993 ungefär! Så det där med att karpmetare alltid kör med boltrig är ju lite fel ...


Mini med en spegel från Viken - fångad på dagtid. Någon som känner igen den?


Poa, 9,0 kilo - Viken.


Någon däruppe gillar mig! Rogers PB från Vittsjön på 9,4 kg. Plats? Viken naturligtvis!

Vid den här turen fiskade Roger tillsammans med sin dåvarande sambo. Enligt lotten skulle Anne ta första hugget. När hugget väl kom (cirka 18.45, vilket var den tidpunkt som jag och Andreas hade lovat att det skulle hugga) hördes ett snabbt:
-Ska du eller jag ta den? varefter Roger stod med böjt spö! Anne hade inte en chans. Jag håvade den massiva karpen i Rogers tävlingshåv och det är ett under att den överhuvudtaget kom upp. Håven var så liten att jag fick kicka till den under hakan, varefter den boltade rakt in i det minimala nätet!


Rikard, 10125 - Viken.

Vad jag kommer ihåg så fiskade jag med Magnus Andersson på den här turen. Året var 1989 och jag och Fredrik Stjärnkvist hade precis luffat omkring i Europa och bland annat besökt Lac de St. Cassien. Under tiden som vi var iväg, hade Poa fiskat ensam i Vittsjön under närmare 3 veckor och inte fått något över 7 kilo +. Jag kom hem, mäskade upp Viken med någon scopex-hemma-boilie och knep denna på första försöket! Visst var det orättvist, men så är det ju ibland. Jag tror att det var Stjärnkvist som tog bilden, eftersom han låg i viken på andra sidan av Olas udde. Det var nog han som bistod med våg! Och om jag inte minns fel, så knep även han ett nytt Vittsjö-PB.


Rikard, 9,3 kilo - Viken.


Mitt livs andra karp, fångad utanför det som idag kallas Rubin Beach ...

Andsjön
Jag berättade tidigare om Andsjön utanför Knäred, men som de flesta av er säkert vet finns det en sjö med samma namn som ligger vid Markaryd. Sjön innehåller, eller rättare sagt innehöll, ett mindre antal fjällkarpar och upptäcktes av Fredrik Stjärnkvist i början på 80-talet.


Jag med Ärret, 1987 eller 88.

Fredrik sommarjobbade på AlgoTimber i Traryd och brukade äta lunch på min fars hotell. Eftersom jag jobbade på hotellet (i huvudsak som diskare!) föll det sig naturligt att vi började prata om karparna. Någon inbjudan fick jag inte, utan de enda försök jag gjorde var mer normala metepass tillsammans med Krister och Benny Johansson (ja, ni vet han havsfiskaren som fiskar med Carlo). Nåväl, efter Vittsjö föll det sig naturligt att vi gav oss på Andsjön och första passet satt jag, Poa, Fredrik och Roger på en rad vid ”bänken”. Skator på staket är väl en liknelse som passar bra och även om vi bara hade ett spö var, blev sjön i princip minerad med beten. Den är ju inte speciellt stor. Jag tror att jag hade typ tre hugg den kvällen och landade troligen en, eller max två. Och det var med all säkerhet ”Ärret”, en karp som förföljt mig under halva mitt liv. De andra fick ingenting och vi lärde oss snart att det BARA högg på vänster innerspö, placerat utanför näckrosorna, och att det ALDRIG högg på något av de andra spön. Det spelade ingen roll om du kastade alla tackel precis jämte varandra eller spridde ut dem – det högg enbart på vänsterspöet. Följaktligen fiskade vi snart bara Andsjön ensamma och med max två spön. Poa kom mer en gång efter jobbet, såg att jag hade två spön och kommenterade snabbt:
-Varför kör du med två spön?
-Man vet aldrig …
-Äh, du vet lika väl som jag att det aldrig hugger på mer än vänster innerspö!
Och visst, en stund senare högg det på just det spöet.
Det tog nog närmare femton år innan första hugget på högersidan blev verklighet. Jag och Roger åkte ner för en kvälls fiske och när vi lottat om vilken sida vi skulle fiska, hamnade Roger på vänsterkanten och jag på högerkanten. Rent praktiskt betydde detta att Roger förberedde sig på att landa ”Ärret” eller hans kompis, runt klockan 03.00 eller 03.30, och att jag skulle få en natts ostörd sömn - förutom att jag skulle få släpa mig ur sängen för att hjälpa till med håvning och fotografering. Ni förstår säkert hur förvånad jag blev när mitt larm helt plötsligt brakade igång i den tidiga morgontimmen och ett hugg på högerspöet var en realitet. Mest förvånad blev nog Roger som stack upp huvudet ovanför bivvietaket och pep:
-Du ska ju inte få något på din sida!
-Nä, precis, men han kunde bara inte motstå en smarrig Mainline Liver & Marine boilie!
Ärret fick åter syna mattan lite närmare och vägde in på en matchvikt på lite över nio kilo.
Det har säkert funnits fler karpar i Andsjön, men vår vän Ärret är utan tvekan den karp som fångats flest gånger. I maj 2006 tog jag den igen på lite över 11 kilo.
-Ärret, är det du nu igen, muttrade jag muntert för mig själv när jag kände märket på stjärtspolen. Och klockan var? 03.40 naturligtvis - han äter då, förstår ni. Tidig frukost har alltid varit hans ”trade mark”!


Roger med Andsjökarp.

Ett skräckfyllt swim
Avslutningsvis kan jag tillägga att det finns två kända swims i Andsjön, ovan nämnda ”Bänken” samt ”Djurkyrkogården” som kallas så eftersom den faktiskt ligger nedanför en sådan. Från kyrkogården ner till sjön leder en smal stig, som gör att hela platsen påminner om scenariot i Stephen King’s berömda roman med samma namn. Både jag och Poa har läst boken och får kalla kårar bara vi tänker på att fiska där. Någon som inte tvekade en sekund var förre markarydsmetaren Anderas Håkansson (numera Kalmar/Nybro) som fiskade en natt eller två för ett antal år sedan. Förutom att karparna behagade att simma UNDER hans spön på morgonen, var vi naturligtvis intresserade av hur Andreas, som är lugn som filbunke, upplevt den ”skräckfyllda” platsen.
-Nä, jag såg inget upprörande. Bara ett rådjur – det var allt!
Men Poa och jag håller oss borta – bara tanken på de mardrömmar som skulle uppstå om vi så bara försökte närma oss platsen, är nog för att avstå …
Tilläggas skall att Ärret fick tiotalet nya polare under förra hösten, så om några år kan sjön vara en riktig pärla igen. Men kom ihåg att ”Djurkyrkogården” fiskar du helt på egen risk …

The End!

Fiske i Andsjön
Andsjön är numera Markaryd SFK:s klubbvatten, men jag har under hösten lyckats förhandla till mig karpfiskerätten i sjön och kan nu erbjuda både syndikatplatser och gästkort. Ring mig dagtid på 0372-140 01 om du är intresserad.

Text & Foto: Rikard Bengtsson

Credits
Tack till Poa, Mini och Fredrik för foton och fotohjälp. Ett jättestort tack till Jörgen Larsson för lån av vissa bilder! Omslaget till Arne Bromans bok, Modernt Mete, är skannat av mig och gavs ut på Förlagsaktiebolaget Västra Sverige 1979. Bilden från Jörgen Larssons artikel om fisket i Vittsjön är skannad från Norra Skåne Nr 159, 1986, vilken för övrigt kostade 3,50 i inköp!