THE SECRET GRAVEL PIT

Under närmare 15 års tid har jag haft en stående inbjudan att besöka min vän Uwe i Tyskland och samtidigt prova på fisket i någon av hans lokala karpsjöar, men trots att jag känt honom i så många år nu, har det liksom aldrig blivit av. Det har alltid varit något som kommit i vägen.
– Jag kommer nästa år, var mitt normala svar och till slut började det kännas riktigt pinsamt. Han ville verkligen att jag skulle komma till Tyskland och till sist kände jag att det var dags att börja bruka allvar med Tysklandsplanerna.



Nytt vatten
I början på december, för ungefär tre år sedan, fick jag ett telefonsamtal från en ganska så upphetsad Uwe. Han meddelade att han och hans familj skulle besöka stugan i Sverige över julhelgen.
– Jag tar med mig min bärbara dator och visar lite karpbilder från en ny sjö som jag fiskar numera. Det är ett kanonvatten, fullt med stora karpar!
– Det handlar inte om någon fransk sjö?, svarade jag.
– Nej, det är en sjö i Tyskland, ganska nära där jag bor. För övrigt fiskar jag inte i Frankrike längre, den här sjön är mycket bättre.
– Och det är äkta tyska karpar? Ingen någon satans fransk import?
– Nej, nej, nej! Det här är äkta vara – födda och uppvuxna i Tyskland!
Jag hade hans sista ord i minnet när jag efter jobbet körde upp till stugan ett par veckor senare. Stora karpar, hemlig sjö, speciellt tillstånd, få fiskare – det lät nästan för bra för att det skulle vara sant. När jag lite senare stod vid hans dator med en kopp kaffe i ena handen, blev jag tämligen mållös och glömde helt bort att dricka. Nu förstod jag verkligen varför han var så upphetsad, för bara en kort bilfärd från hans hus fanns verkligen en liten sjö som verkade vara full med stora karpar – allt från 10 kilo och uppåt. Bild efter bild bevisade att det han berättade var sant. Sjörekordet låg på över 20 kilo och man trodde att en fisk på 25 kilo var fullt möjligt.
– Oj då, Uwe, jag tror nog att det är dags att titta ner till dig ganska så snart!
– Rikard kommer aldrig någonsin att besöka oss i Tyskland, svarade Uwes fru och skrattade tyst. Hon hade hört vårt tysklandssnack förut – många gånger! - och hon hyste inga förhoppningar om att vi skulle få till det den här gången heller.
– Jo du, den här gången kommer jag - nu är det fan i mig på tiden att det blir av!
Uwe föreslog en veckas fiske i slutet på april kommande vår och jag lovade att kolla upp mina möjligheter och återkomma så snart jag kunde.

Problem
Mitt första planeringsförsök gick naturligtvis inte så bra. Det var nog inte meningen att jag skulle besöka Tyskland. Vi hade tidigare bokat en resa till St. Lawrence River och Paul Hunts Canadian Carpin – en resa som gick av stapeln i början på maj – och att för min del klämma in ytterligare en resa var inte att tänka på. Arbete, hundpassning och gud vet allt satte en kraftfull käpp i hjulet. Det gick inte heller att senarelägga Tysklandsresan till sommaren, eftersom sjön då var så full med grönsaker att det helt enkelt inte gick att fiska. Jag gav ännu en gång upp hoppet och det faktum att jag inte hörde av Uwe på flera månader, underlättade faktiskt lite. Jag kände mig minst sagt besviken och till och med lite skamsen, med tanke på Steffis uttalande om att vi aldrig kom till skott. Vid ett nytt Sverigebesök följande höst, tog Uwe upp frågan på nytt.
– När kommer du och provar den nya sjön? Du måste ta dig tid att göra det. Du måste!
– Eh, vad sägs om april nästa år? Och kan jag ta med mig några vänner?
Naturligtvis kunde jag det och till sist kunde vi börja planera Tysklandsbesöket. Efter så många år och så mycket snack var det äntligen dags.

Planering
Till en början var vi fyra stycken som skulle åka: Jag, Henrik ”100 %” Berntsson samt Richard och Fredrik Holm. Tyvärr fick Eslövsbröderna hoppa av, på grund av problem med ledighet från jobbet, och slutligen var det bara jag och Mr 100 % kvar på deltagarlistan. Henrik hade redan tidigare frågat om vi inte kunde göra en Frankrikeresa ihop, men blev naturligtvis väldigt intresserad av den tyska sjön. Och vem skulle inte bli det när förutsättningarna väl presenterats – och som lite extra grädde på moset skulle vi dessutom bli i princip ensamma vid sjön. Det var bara Uwe som eventuellt skulle ansluta några dagar, om han fick ledigt från jobbet.
Sjön som vi skulle fiska var som sagt en så kallad ”Gravel Pit”, som påbörjades någon på 1950- eller 60-talet, under efterkrigstidens nybyggnationer. När den väl avslutats och vattenfyllts var det någon som planterade ut karp, som sedan fick växa tämligen ostört under årtionden. Det finns även andra ”grusgropar” i området och alla verkar de innehålla karp – mer eller mindre – så potentialen är enorm.
Vi fick fiska med maximalt två spön vardera och på grund av all gröda i vattnet, var det viktigt att vi körde med en flätad ”leader” på 5 till 10 meter – allt för att kapa av så mycket växtlighet som möjligt.

Avfärd
På kvällen den 13 april anlände Berntsson i en fullpackad bil och efter en sen middag påbörjades finpackningen av min gamla Volvo 245:a. Det är otroligt hur fort det går att fylla en kombi, även om man bara är två personer. Tack och lov fick vi inte använda båt, så gummibåt, ekolod och dylika ting kunde lugnt lämnas kvar i garaget. Däremot gällde det att se till att lådan med spoddar och lodflöten var välfylld – och att alla slangbellor och kaströr var med i packningen.
När det gällde beten räknade Uwe med att vi behövde cirka 15 kilo boilies per man och vecka. Både jag och Henrik valde hemrullade Mainline Fusion boilies, samt lite Essential Opal ready mades som back up. När jag rotade i frysen efter bullarna, hittade jag även lite Tiger Nuts som också fick följa med. Vi kompletterade med några väl valda burkar pop ups (Pineapple Jucie, Red Plum och Fusion), sedan fick det vara nog. Bilen var redan överlastad så att det både räckte och blev över.
Vid niotiden på lördagsmorgonen bar det iväg mot Rödby, Danmark, på färjan till Puttgarden och sedan ut på Autobahn i riktning mot … Ja, det kan vi ju inte berätta! – berättelsen heter ju inte The Secret Gravel Pit utan anledning. Framåt sextiden på kvällen närmade vi oss platsen där vi skulle möta Uwe. Vi hade haft ”radiokontakt” via mobilen ända sedan Hamburg och vi fick både order och kontraorder med jämna intervaller. När vi slutligen svängde av från Autobahn, in i en liten tysk by (tv-serien Heimat i ett nötskal) fick vi för några sekunder solen i ögonen och körde fel i en rondell. Nåväl, det löser sig säkert. Glada över att vi snart skulle vara framme, körde vi lugnt vidare. Efter några minuter ringde Uwe åter upp mig på mobilen och undrade var vi var någonstans. Vi tittade snabbt på vägskyltarna och jag gjorde mitt bästa för att förmedla vad som stod på dem.
– Ni är på helt fel väg! Zurück gehn! Zurück gehn!, skrek vår tyske vän upprört i luren. Det var inte utan att jag kände ett visst mått av panik. Min gamla slitna skoltyska kändes helt plötsligt helt otillräcklig och jag försökte förtvivlat föra ett samtal på tyska med Uwe, samtidigt som jag försökte läsa kartan och prata med Henrik om vilken väg vi skulle ta. Samtalet bröts och precis när jag skulle ringa upp, ringde telefonen och återigen hörde jag ett intensivt Zurück gehn! Zurück gehn!
– Min bäste Uwe, om vi ”Zurück gehar” mer nu så är vi för evigt lost in der Deutsche Heimat! Vi stannar och väntar på dig. Vi kan inte vända mer, det finns inte fler vägar att vända på. Det fanns det naturligtvis, men bara tanken på mer ”Zurück gehn” fick oss instinktivt att avstå. De tyska byarna svischade förbi utanför bilen och inte minst i Uwes tyska telefonsvada. Till sist stannade vi i en liten by och frågade ett yngre par om de möjligtvis pratade engelska?
– Nein!
Det var bara att ta ett djupt andetag och fortsätta med skoltyskan. Till sist var vi äntligen på rätt väg. Efter en stund mötte vi Uwe på den slingrande landsvägen, när han for förbi i sin lilla röda Fiat, mer känd som The Carp Mobile. Vi stannade på en parkering och när vi väl skakat hand, och Uwe belåtet konstaterat att jag nu ÄNTLIGEN befann mig på tysk jord, följde vi efter honom i riktning mot den hemliga sjön …



Fiskekort
Jag har i en annan artikel (en story om den tyska sjön Schnackensee i fiske-feber) redogjort för hur man fejkar sig till en fiskelicens i Tyskland, men i det här fallet behövde vi inte ens bekymra oss. Vi stannade vid en liten stuga, där vi fick träffa tillsyningsmannen Horst som tog hand om alla formaliteter. Till det facila priset av cirka 300 svenska kronor fick vi fiska med två spön vardera i en vecka, och dessutom på natten, vilket normalt endast var tillåtet för medlemmarna i syndikatet. Återutsättning av fisk var naturligtvis förbjudet, men så länge vi skötte det snyggt, och ingen såg oss, skulle allt gå bra. Fiskekortet var en ganska imponerande läsning. Det klargjorde exakt hur och när man fick fiska olika arter. Vår planerade tyska jerkgädda fick strykas ur schemat, eftersom gäddan var fredad just under den månad vi var där. Vi vågade inte ta några chanser på det området.
Efter att ha träffat och skakat hand med några av Uwes syndikatvänner, åkte vi över till en liten udde som låg på andra sidan av sjön. Platsen var både bekväm och rent strategiskt bra belägen, eftersom vi kunde fiska både ut mot sjön och djupare vatten, samt in mot kanterna på båda sidor av den lilla udden. Det var nu ganska sent på kvällen och det började mörkna. Efter att ha släpat ner all utrustning, började vi med att sätta upp tälten och därefter tacklade vi upp våra spön.
Eftersom det nu var helt kolmörkt, fick vi nöja oss med att placera våra tackel i en pva-påse och skicka ut dem i sjön på vinst och förlust. Henrik körde några varv med enbart sänke och till sist hittade vi i alla fall en öppen yta bland alla grönsaker. Nåväl, det fick duga. Det fanns gott om tid under söndagen för att loda och leta platser. Efter en sen middag kröp vi ner i sovsäckarna och somnade naturligtvis på ett ögonblick.

Söndag 15 april
Vi vaknade utan ett pip i larmen och efter frukost satte vi igång med att loda och känna efter öppna ytor bland all vegetation. Trots att det var tidig vår, var stora delar av sjön helt täckt. Uwe och Horst hade gett oss en del tips, men i stort gick det ut på att hitta en öppen plats att placera krokbetet på och mäska upp denna på bästa sätt. Om betet skulle hamna bland "kraut" skulle vi inte få något. Tack och lov att vi hade erfarenhet av lodning med flöte och mäskning med spod och kaströr, eftersom användning av båt var helt förbjudet. Som jag nämnde tidigare använde vi Mainline Fusion boilies, både till mäskning och som krokbete. Henrik hade dessutom rullat upp lite större och hårdare krokbeten, av vilka jag snikade åt mig ett par stycken varje dag. Naturligtvis hade jag inte fått tummen ur för att göra några egna, utan hade bara med mig lite mjukare mäskboilies.

Tips för hårdare krokbeten!
Ett tips för att få hårda och hållbara krokbeten, är att blanda Food Source-mixen (Fusion, Activ-8, N-R-G eller liknande) med antingen 50/50 High Leakage eller Protein Plus – exempelvis 80 % Fusion med 20 % Protein Plus. Du kan rulla betena på en normal rullbräda, för att få dem i samma storlek, och sedan tar du några extra varv med händerna för att göra dem mer kompakta. Koka betena LITE längre än normalt, men det behövs inga längre stunder, eftersom Protein Plus-mixen ger en alldeles perfekt gummiartad hårdhet. I mån av tid torkar du sedan betena på en riktigt torr plats – allt från några timmar till några dagar, beroende på hur hårda du vill ha dem. Personligen fördrar jag ”gummistatus” och sedan frysning – då blir de inte stenhårda och helt omöjliga att hantera med boilienålen. Även Mainline Hookbait Enhancement System ger mycket hårda beten. Vid fjolårets resa till Rumänien körde jag och Maggi med krokbeten bestående av 2/3 Activ-8 och en 1/3 50/50 High Leakage. Dessa beten höll så bra, att vi kunde fiska en hel natt med samma boilie! Och då hade vi kanske upp till 10-15 hugg vissa nätter.

Nåväl, nog om detta och tillbaka till sjön på den tyska landsbygden. En solig och skön söndag (med ett antal Becks Bier - så många för min del att Henrik fick börja panikdricka för att inte bli utan ...) förflöt utan någon som helst karpkontakt. Efter en god middag, med efterföljande kaffe och konjak, kröp vi framåt elvatiden på kvällen åter ner i sovsäckarna.

Måndag 16 april
Vaknade och konstaterade att det var min 45:e födelsedag. Gammal hade således blivit ännu äldre! Karparna lyste med sin frånvaro och efter ytterligare några varv med lodspöet, var det dags för mitt första bad - som rent konkret slutade med att jag ställde mig vid strandkanten och hällde vatten över huvudet med hjälp av en kastrull. J**lar vad kallt! – men det var onekligen uppfriskande. Henrik var lite mer ”posh” och tog bilen bort till samlingslokalen, som innehöll både toalett och dusch. På eftermiddagen vände vinden till västlig, vilket skulle vara bättre enligt Uwe. Vi kände oss hoppfulla om att fisket snart skulle lossna. På kvällen firade vi mitt åldrande med middag, vin, dessert och en skvätt konjak.

Tisdag 17 april
Ännu en natt utan fisk och Uwes utlovade 8 hugg per natt började försvinna bort i fjärran som en hägring. Vinden kom från nordväst och låg på fint i viken till höger om oss. I övrigt var det molnigt och cirka 19 grader varmt under dagen. Vi pratade om att flytta, men eftersom vinden började stabilisera sig mot vår plats, beslutade vi oss för att stanna kvar ytterligare en natt. En av stugägarna kom ner för en pratstund och efter en stund erbjöd han oss nycklarna till stugan, för att vi skulle kunna låna dusch och toalett. Jag följde med honom upp för att kolla in bekvämligheterna och i trådgården stötte jag på hans fru, som skräckslaget hälsade på den skäggiga och camouflageklädda figur som plötsligt uppenbarade sig på tomten. Väl inne i huset kände jag mig som en elefant i en porslinsbutik. Jag undrar än idag om hon verkligen var med på att låta oss husera fritt i stugan …


Vår plats ute på udden.

Onsdag 18 april
Klockan 03.40 fick Henrik ett hugg på spöet som han fiskade på vänstersidan av udden – och endast ett par meter från land. Jag kravlade mig ur säck och bivvie och hjälpte honom att håva karpen. När vi stod och kikade ner i håven pep det till ett par gånger på Henriks andra spö, som han placerat på högersidan av udden – även detta bete låg bara ett par meter från land. Han krokade och sprang iväg längs kanten för att komma närmare fisken, medan jag rotade fram en säck och säckade den första karpen. Plötsligt såg jag en blinkande pannlampa i mörkret och sprang bort till Henrik.
– Den känns stor!
Vi tog tag i håven båda två och bar bort den till vårt lilla läger på udden. Henrik berättade om en tuff drillning med mycket växtlighet och grönsaker som fastnade i leaderknuten, vilket komplicerade håvningen. Men nu låg den säkert på mattan. Vågen stannade på stabila 18,2 kilo och den andra karpen vägdes in på 14,4 kilo! Allting kändes plötsligt mycket bättre. Onsdagen förflöt med växlande väderlek och det blev betydligt kallare, ner mot 10-12 grader. På eftermiddagen fick Henrik ytterligare en karp på cirka 3 kilo. Vi skulle iväg och handla lite förnödenheter och när han vevade upp sitt sista spö, satt det en trekilosfisk på kroken. Troligen hade den fastnat i vegetationen och stått helt stilla under en längre tid. Vi åkte till affären, som låg någon knapp kilometer från sjön. Där genomförde jag en ”handla allt på 5 minuter kampanj” inför en förstummad Mr 100 %, som lade till ett paket kex för att få med någonting på menyn. Vår finaste stund i affären var när vi hittade vita, likbleka ”franska korvar” i kyldisken. I och för sig visade de sig vara tillverkade i Tyskland, men officiellt kallade vi dem för de ”franska korvarna”. Alla som smakat dem förstår vad vi pratar om! Vi åt dem på kvällen med en njutning som endast kan jämföras med min hund Helges, när någon kliar honom vid örat. På kvällen tog jag över platsen på högersidan av udden och för att snabbt kunna springa iväg längs strandkanten, sov jag med mina nya, ventilerande vadarstövlar på mig. Natten blev riktigt kall och efter ett par timmar kändes det som om jag höll på att förfrysa högerfoten. Jag tog av mig stövlarna och drog sovsäcken över huvudet för att snabbt få upp värmen. Dj*vlar vad kallt det var.


14,4 kilo för Henrik.


Som följdes av denna på 18,2!

Torsdag 19 april
Torsdagsmorgonen var kall och landskapet täckt av frost. Sjön såg ut som om den kokade. Klockan 08.30 fick jag av ett take som lät ungefär Beeeep, Beeeep, Beeeep – karpen gjorde korta, men intensiva rusningar. När jag krokade kändes det enbart tungt och segt på grund av all växtlighet, men någonstans bland all ”salata” kände jag de ljuva knyckarna av en karp. Rätt vad det var lossnade allt och karpen kom ut på öppet vatten nära land. Jag drog en djup suck av lättnad och försökte väcka Henrik, som sov som en stock med nerdragen dörr. Precis när jag håvat fisken på egen hand, vaknade han och erbjöd sin hjälp. That’s handy, mate! Min första tyska karp vägde godkända 11,9 kilo. Det blev lite varmare under dagen och vi hade fortfarande en måttlig till frisk, västlig vind.


11,9 kilo.

Fredag 20 april
Henrik satt uppe mellan halvsex och halvsju och väntade på hugg, men kröp sedan ner i sovsäcken igen. Det var molnigt och kallt. Klockan halvtolv fick han en spegel på 10,6 kilo på tre meters djup – för övrigt samma plats där han fick den på 14,4. Solen började komma fram och det var cirka 12-13 grader varmt. Enligt Uwe var det lite för kallt för ett riktigt bra fiske. Klockan halvtvå fick Henrik ytterligare ett hugg på samma spö och kunde landa en ”chunky” spegel på stabila 16,6 kilo. Denna följdes av en mindre på cirka 4 kilo – en kaliber som enligt Uwe och Horst inte fanns i sjön. Enligt legenden skulle de vara uppätna av malarna i sjön – och detta gällde även braxnarna som vi fick …
Klockan 17.00 var det äntligen min tur. Jag hade under några dagar mäskat en plats lite längre ut mot mitten av sjön, med cirka 1,5 kilo boilies per dag, några spoddar pellets samt en handfull mäskbollar. Karpen vägde 12,9 kilo. Vid sjutiden missade jag ytterligare en på samma plats. Nu kändes det som om fisket började ta sig och jag lade ut ett tredje spö mot den nya, heta platsen. Jag fick naturligtvis inte använda tre spön och till en början lade jag bara spöet på marken, med baitrunnern tillslagen. När det mörknat tog jag fram ett tredje larm och banksticks …


10,6 kilo.


Massiv pjäs på 16,6 kilo.


12,9 kilo.

Lördag 21 april
Natten var kall och återigen var det frost på morgonen. Kvart över sex vaknade jag ur en mardröm av något som smällde mot tältet. Ryssarna kommer!, tänkte jag – helt förvirrad av smällarna. Uwe och Horst hade varnat oss för kringstrykande ryssar som lägger fingrarna på alla redskap som de kan hitta och det var min första tanke, när jag hörde dunsarna mot duken.
– Kommer du eller? Jag har en!
Aj då, det var visst falskt alarm – bara Mr 100% med ytterligare en karp! När jag kom ut ur bivviet snubblade jag över en hög med pop up-burkar som Henrik hade kastat mot tältet för att väcka mig! Jag tog tag i en stelfrusen håv och några minuter senare kunde Henrik skriva upp ytterligare en karp på meritlistan. Vikt 10,8 kilo.
Efter incidenten med ryssarna, jag menar de flygande burkarna, tog jag kameran och gick en runda för att ta lite morgonbilder – onekligen ett bra trick att ta till för att det ska hugga. Jag hann inte mer än komma tillbaka från fotorundan och runda mitt bivvie, förrän jag hörde en ilsken ton från min sounderbox i tältet, samtidigt som jag såg spöet buga ordentligt i riktning mot mittenplatsen. Kastade kameran på en stol och krokade. Fast fisk och drillningen kändes betydligt bättre, eftersom det inte fanns lika mycket växtlighet på den här plasten. Fingrarna domnade nästan, eftersom det var så kallt i luften. Henrik håvade och vi vägde den till 13,1 kilo. Därefter var det slut på huggen och klockan elva började vi packa ihop inför hemresan.


10,8 kilo.


13,1 kilo.

Efter en stund kom Uwe och Horst ner till sjön för att kolla upp nattens fångster.
– När kommer ni och fiskar nästa gång?, frågade Horst.
– Vad sägs om nästa vecka, svarade jag snabbt.
– Det tror jag inte en sekund på, kontrade Horst lugnt, men ni är välkomna tillbaka precis när ni vill.
Det var ett erbjudande som varken jag eller Henrik kunde säga nej till och i slutet på april är det förhoppningsvis dags för nästa tur till ”The Secret Gravel Pit” – vårt nyfunna smultronställe, beläget någonstans på den tyska landsbygden …

Text & Foto: Rikard Bengtsson
Övriga foton: Henrik Berntsson.
Diabilder skannade av Mattias Berglund.
Cappuchino supplied by Uwe!